Det här med grupparbeten... 18/03/2012
Jag har svårt för det. Det ska en ju inte ha, och visst, ibland funkar det svinbra, men så ofta tänker jag bara på hur mkt snabbare allt skulle gått om jag var själv. Har jobbat med min pedagogisk drama-grupp idag, för att förbereda intervjuerna vi ska genomföra imorgon. Vi har gjort ett projekt med ett språkcafé, dit deltagarna går för att öva svenska, och undersökt hur vi kan använda drama i den situationen. Det har gått bra, men det tar mycket tid med allt runtomkring - samtidigt som vi aldrig ger det tillräckligt med tid. Ständigt en känsla av stress kring arbetet. Idag kände jag att jag hade lite lättare att faktiskt lyssna på vad folk sa istället för att irritera mig på hur något sägs. Det var bra.Förhoppningsvis går allt mot ljusare tider. Add Comment Konsultationen 17/03/2012
Jag skrev att jag saknade att gå på teater - tur då att SvtPlay finns! Såg nyss Suzanne Osten och Ann-Sofie Báránys pjäs Konsultationen om hur vi dömer barn och klistrar på dem vuxna egenskaper, taktiker och erfarenheter som de inte kan ha. Skrev lite längre om det, men lyckades slarva bort det och orkar nog inte skriva ner allt igen. Vad jag hoppas är att jag kan sluta göra så (för jag klistrar redan på Ally motiv som han inte kan ha) och att jag kan hjälpa Ally att bli en självständig människa som samarbetar istället för att lyda. Se pjäsen! Det är också ett (nej, två!) intressant teatersamtal efteråt.  Än så länge har vi en ganska fin kommunikation. Hårhysteri #2 15/03/2012
Nanna Johansson på Tankesmedjan har kategoriserat hårhatarna som postat/hånat/hotat i grupper "Ta håret tillbaka" på Facebook. Roligt såklart, men sjukt skrämmande hur dumma människor kan vara. Lyssna här: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3718&artikel=5017628 Längtan 15/03/2012
Det är så mkt scenkonst jag vill se just nu, bara här i Malmö. Jag har konstaterat innan att det är härligt att bo i en stad där kulturlivet är så rikt att jag inte hinner se allt som går, men just nu fyller det mig med vemod och saknad. Samtidigt tror jag ju att det jag skulle ångra om fem år är att jag inte hängde med Ally när jag hade chansen, inte att jag missade en pjäs. Hårhysteri 14/03/2012
En helt bisarr debatt rasar på twitter, Facebook o diverse tidningar och medier. Det handlar om armhålor och hår, och att det 2012 tydligen är asprovocerande för vissa att alla inte rakar sig. Det är liksom inte ens en fråga - bara sanslös mobbing från trångsynta puckon. Tänker på att jag läst ngnstans att många småbarn inte tror att kvinnor har hår på benen/under armarna/kroppshår, eftersom de bara ser sina mammor som har rakat sig. Är en sporadisk rakare själv, men ser det nu som min uppgift att lära Ally att både män och kvinnor har kroppshår och det är okej. Sherlock 13/03/2012
Vi har sett de två första avsnitten av Sherlock, den nya moderna versionen av Sherlock Holmes, med Benedict Cumberbatch och Martin Freeman (och Mark Gatiss som är sjukt bra i allt utom League of Gentlemen). Den är väldigt bra, och väldigt smart gjord - hade lite svårt att se hur Sherlock Holmes skulle funka på 2000-talet, men de använder teknologi väldigt bra. Men: det roligaste med serien är hur alla i första avsnittet utgår från att Holmes och Watson är ett par. Det är rätt fånigt att jag tycker det är så himla roligt, men det är schysst hur avdramatiserat det är från Holmes sida. Beskedet 13/03/2012
Nä, det blev inget Stdh i år heller. Så nu får jag planera framtiden lite, och det känns i alla fall skönt att veta att jag inte behöver flytta (förmodligen) i sommar igen. Och som sagt: 
Recap of 2011 13/03/2012
Det här var ett både och år. Både bästa och sämsta typ. I januari fortsatte jag att plugga på TTP, B-terminen, samtidigt som vi började repa lite mer intensivt med Fångad och hade "nypremiär" igen på Varför ska jag lära mig det här?. Var väl egentligen ingen nypremiär, vi bara repade upp den lite. Spelade sammanlagt sju föreställningar under vårterminen med Varför, och det var superlyckat och jävligt jävligt kul. Men lite jobbigt med - resandet tog rätt hårt på mig eftersom det var så mkt annat. Och jag är verkligen ingen ekonom - önskar att jag hade haft en bättre plan för all pengahantering. I februari besökte vi både Paris, för att hälsa på Maryse och romantisera lite, och Braintree för att hälsa på Calum, Sarah och Lyra. Första gången vi träffade Lyra, och det var väldigt roligt att se henne. Typ en vecka senare blev Ally till - vi blev väl inspirerade helt enkelt. Jag fortsatte plugga och repa. Kommer inte ihåg så många andra specifika händelser under senvintern. Gick säkerligen på en jävla massa teater fortfarande.  9.e mars testade jag positivt, på Frasers födelsedag, och Ally var ett faktum (även om vi inte visste att det skulle bli just han än). Detta var en vecka innan jag hade premiär på Fångad, så det fanns inte mkt tid att ta in det. Sista repveckan var så inihelvete intensiv, och vi jobbade hårt allihopa. Premiären blev jättelyckad, med överfull salong och en fin recension. Sen gick det tyvärr åt helvete. Vi spelade onsdag och fredag, sen fick vi ställa in lördag och onsdag pga sjukdom. Vi la in en extra fst på torsdag, och jag ägnade min enda lediga dag den veckan åt att repa in en ersättare till en roll. På torsdag kväll spelas en halv föreställning, innan huvudrollsinnehaverskan blir magsjuk. Självklart får vi ställa in - inte så mkt att göra åt det. På fredagen repar jag in huvudrollen, och vi spelar vår sista föreställning den kvällen, och stryker den på lördagen. Bara för att få sluta med en hel show istället för en halv liksom... Det var nog den galnaste föreställningsperioden någonsin. Har aldrig varit med om att jag behövt jobba så mkt efter en premiär innan.  Jaha, mars och april rullar allt mest på. Jag åker till USA i april o hälsar på Ida, och tillbringar härliga dagar i San Francisco och Philadelphia. Missar att göra praktik i skolan, tyvärr, vilket var lite synd. Och ett tecken på mina prioriteringsmissar överlag, som jag kanske kommer till senare. Får också en del avhopp från Fångad, inför föreställningarna vi ska spela på Scenusfestivalen i juni, så det är lite stressande. Vi tar in en ny skådis och jag repar in en annan roll. Gillar inte att spela i mina egna pjäser. Ally är fortfarande en hemlighet (vi kallade henom Bobby) så jag ljuger en massa om varför jag inte dricker alkohol på fester osv. I maj åkte jag på Teaterbiennalen i Gävle, a whole new kind of crazy. Jag såg asmycket teater på kort tid och fick nog lite overload. Sov på golvet och blev ledbruten. Var väldigt trött när jag kom hem... Blev väl också på ett sätt en inblick i en bransch som jag inte riktigt haft någon inblick i innan. I juni så blev det Scenusfestival i Västerås och sen total härdsmälta efteråt. Våra föreställningar gick väldigt bra, och vi fick generellt bra feedback och respons. Jag var peppad och glad under dagarna, fast väldigt väldigt trött. På kvällen efter sista föreställningen kunde jag inte prata för jag var så trött. Alltså, jag kunde ju forma ord, men jag kunde inte följa en tanketråd till slut och berätta något i begripliga meningar. Jag har aldrig varit så slut i hela mitt liv. Vi spelade tors-fre (tror jag?) och först tänkte jag att jag skulle åka med alla andra på söndagen. Sen tänkte jag att jag kanske skulle åka tidigt söndag morgon efter lördagens avslutningsfest. På lördagsmorgonen väntade jag tills jag kände att jag kunde ringa min moster som jag skulle åka till (ca 10) och sa med gråt i rösten att jag gärna ville komma nu om det gick bra. Åkte dit och låg tre timmar på en soffa och stirrade rakt ut i luften.  Juni var lite bra med. Fraser o jag såg en del på SommarScen Malmö, bland annat Miss Li (eller yikes, är det här i augusti? ingen aning). Sen åkte han till England hela juli, med undantag för en snabbvisit på William o Jennys bröllop. I augusti bar jag ialla fall på Stockholm Pride, fast jag blev sjuk o missade halva festivalen. Fick iaf se en del bra teater, lite musik o en del föreläsningar. När Fraser kom hem åkte vi upp till Sthlm igen o såg Uppfostrarna eller De Ouppfostringsbara. I september börjar skolan igen. Magen växer. Framtiden blir verkligare o verkligare. Vi gör ett berätteriprojekt om häxor och skriver en essä. I oktober tar jag mammaledigt.  I november föds Alasdair Robert Brante MacLeod, och sen är resten av året en allmän lovefest och bebisbubbla. Viktigaste och finaste som hänt mig. Ever. Väger upp allt annat någonsin. Återkomsten 13/03/2012
Det var länge sen jag skrev, av olika skäl. Ett var - hysteriskt o sorgligt nog - att jag inte ville att antagningsjuryn till Stockholms Dramatiska Högskola skulle snubbla över bloggen o se att jag var gravid. Jag trodde att det skulle minska mina chanser att komma in. Har ingen aning om det egentligen är så eller inte, och får förmodligen aldrig veta heller. Jag sökte teaterregi-programmet där. Egentligen skulle de ha skickat ut besked igår ifall en gått vidare eller inte, men det har blivit uppskjutet till idag efter 13. Så det är två timmar kvar, och jag är helt bombsäker på att jag inte gått vidare. Ingen aning om varför - var nöjd med min ansökan när jag skickade in den och trodde att jag hade en hyfsad chans att gå vidare ett steg till i alla fall. Tror det handlar om den långa väntan som naturligtvis göder självtvivlet. Jaja, om två timmar eller så vet jag, och då får vi se hur jag reagerar. En sak är säker. Jag behöver bara titta på den här krabaten för att bli glad igen. På riktigt!  Teater och barn 22/10/2011
Det är svårt att blogga nuförtiden eftersom det enda jag vill skriva om är graviditeten och barnet, och tanken med den här bloggen var just att inte vara för personlig, eftersom det inte funkar för mig. Nej, det är inte riktigt sant, det finns en massa andra saker jag velat blogga om, men inte orkat – oftast för att, ja, graviditeten ätit upp energin, eller för att jag varit upptagen med att totalt hormonberusad klamra mig fast vid min pojkvän med kärleksförklaringar. Nej, det är inte riktigt sant heller. Jag har väl lite tappat sugen, rent allmänt på att blogga. Nu ville jag. Och det är ju faktiskt inte helt omöjligt att kombinera barn och teater. Som i Teaterrepubliken får barn, tillexempel, en underhållande och tankeväckande föreställning om föräldraskap, att vara människa och att möta andra människor (som barn, t.ex.). Jämförelser drogs mellan Jesper Juul (dansk barnpsykolog som verkar vara en grymt vettig människa) och COPE-programmet som erbjuds gratis av Malmö Stad till alla intresserade föräldrar i kommunen. Som enda föräldraprogram dessutom. Fokus inom COPE verkar ligga på belönings- och bestraffningssystem. Bestraffning light – vi snackar ju inte att slå barnen såklart (såklart och såklart – se tidigare inlägg) utan snarare om att ignorera och ta bort ”förmåner”, eftersom barn idag tydligen har väldigt många förmåner som de inte avkrävs någon motprestation för (ok, det är en sak med typ tonåringar, men jag kan inte se ordet ”prestation” i samband med en typ 8-åring utan att få mentala kväljningar). Vad är då förmåner, kan man undra? Jo, i princip allt utom mat och husrum… Anyway, Teaterrepubliken fortsätter i en slags dokumentärteaterstil, som dock har kryddats med mycket humor och charm. Här får vi följa deras process som grupp, där olika medlemmar brottas med olika problem samtidigt som alla brottas med den konstnärliga processen. Dessa bitar är korta och insprängda mellan längre sjok av redogörelser för COPE och varför TR inte gillar dem – redogörelserna är som sagt rätt långa, väldigt föreläsande, och framtagna genom att medlemmar i gruppen gjort intervjuer och utgett sig för att vara journalister med t.ex. COPE-samordnare och andra. Det är jävligt intressant, något av civil olydnad över det, även om jag är osäker på om det är olagligt på något sätt att utge sig för att vara journalist och genomföra en intervju. Samtidigt fortsätter de att vara charmtroll som också förklarar att det finns bra saker med COPE-metoden och också betydligt värre metoder att använda sig av – deras syfte med att granska just denna är att den erbjuds gratis och som enda alternativ – för våra skattepengar. Det här är teater som tar ett ansvar för sin samtid, där scenkonstnärerna varit både konstnärer, forskare och medborgare. Tyvärr tyckte jag att de fiktiva (mer eller mindre) bitarna av föreställningen var lite svaga – kanske helt enkelt för att kasten var för tvära mellan föreläsning och teater, och att karaktärerna blev lidande av det. Jag hann glömma bort dem lite, och glömma varför jag skulle bry mig om dem. Dessutom led pjäsen av ”de-där-sista-tio-minuterna-som-skulle-knyta-ihop-alla-trådar-men-som-borde-strukits”-sjukan. Väldigt vanlig i svenska föreställningar enligt Fraser. MEN – dessa svagheter bör INTE avskräcka någon från att se den. Bra föreställning med bra budskap och en massa humor. Teaterrepublikens hemsida Barnläkare och författare som kritiserat COPE och skriver om föreställningen Sen började jag idag, efter en maaaaassa tjat från mamma, att lyssna på radio. Det var lite av en slump. Jag såg något om Radioteatern på twitter och tänkte att jag skulle kolla vad de hade för föreställningar, och så hittade jag den här: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=965&artikel=4721263 En väldigt rolig och faktiskt sjukt provocerande pjäs om föräldraskap, genus, klass mm. Lite Bordieu över det – kulturellt kapital och kopiösa mängder symboliskt våld. Jag märker att det är jävligt provocerande med föräldraskap – båda mammorna stöter bort mig ganska mycket, och den jag vill identifiera mig med stöter bort mig allra mest. Det är intressant – att jag har mycket hårdare krav på den ”genusmedvetna” mamman, och också blir orolig över att associeras till det. Jag kan ta den stereotypa lite mer med en klackspark och tycka att det är rolig satir, förmodligen just för att jag inte är så rädd att förknippas med henne. Har inte så många djupare tankar om den här, lyssnade alldeles precis på den. Men den var intressant, just för att den var så utmanande och provocerande. I alla fall för mig. | Paula Brante
Gör ännu ett försök på bloggscenen, den här gången med en mindre personlig, jobborienterad blogg. ArchivesMarch 2012 CategoriesAll |
RSS Feed